Anders Stävarby

En främmande stad (Anders stävarby)

Och jag kom till en främmande stad

med min gitarr och en mängd pekoral.

Jag hade lämnat et kaos bakom

och tanken på att aldrig ta ett jobb.

Jag skulle börja på en anrik bank

utan att synas men alltid till hands.

Jag var som fågeln fångad i en bur

vingklippt instängd i en vaktmästarkur.

Så jag vande mig vid tunnelbanelunken

och vid en enformig vardagsstress,

men jag var ingen tjänare i grunden

jag hade kommit jäkligt snett.

Nej jag var aldrig en som villigt böjde nacken

bland dom som fjäskar för smulors skull.

Jag saknade medel och kontakter

men jag hade vilja talang och friska krafter.

Jag beskrev mitt liv i sång efter sång

men jag var oförberedd när kärleken kom

och det är med kvinnor som det är med tvång

det tar tid om man nånsin vänjer sig vid dom.

Nej aldrig dummare än vad man själv vill medge

men alltid skummare ju mer man blir belyst,

för om man tummar på moralen och dess regler

kan man aldrig andas ut.

Men om man upprepar en lögn till den blir sann

förverkligas varenda illusion

och när verkligheten ter sig likadan

kan en pajas nå en samhällsposition.

Jag gav upp Stockholm efter tio år

och drev som en hund genom strömmen utav får

jag sökte rötterna och allt bakom

men till sist är det bara kvinnorna det handlar om.

Dom jag lämnade och dom jag aldrig fick.

när allting rämnade och tiden bara gick,

men det är bättre att den bara har sin gång

än att den stannar och blir för lång.

Som den slutligen gör i alla fall

hur man än försöker streta emot.

Det skiftar mellan uppgång och förfall

men mot kärlek har det aldrig funnits bot.

Nej livet rusar genom våra liv

som en vårflod utan alternativ

och man kämpar för att barnen skall ta vid

själv ska jag sörja för att lämna in i tid.