Anders Stävarby
Vissångare
En främmande stad (Anders stävarby)
Och jag kom till en främmande stad
med min gitarr och en mängd pekoral.
Jag hade lämnat et kaos bakom
och tanken på att aldrig ta ett jobb.
Jag skulle börja på en anrik bank
utan att synas men alltid till hands.
Jag var som fågeln fångad i en bur
vingklippt instängd i en vaktmästarkur.
Så jag vande mig vid tunnelbanelunken
och vid en enformig vardagsstress,
men jag var ingen tjänare i grunden
jag hade kommit jäkligt snett.
Nej jag var aldrig en som villigt böjde nacken
bland dom som fjäskar för smulors skull.
Jag saknade medel och kontakter
men jag hade vilja talang och friska krafter.
Jag beskrev mitt liv i sång efter sång
men jag var oförberedd när kärleken kom
och det är med kvinnor som det är med tvång
det tar tid om man nånsin vänjer sig vid dom.
Nej aldrig dummare än vad man själv vill medge
men alltid skummare ju mer man blir belyst,
för om man tummar på moralen och dess regler
kan man aldrig andas ut.
Men om man upprepar en lögn till den blir sann
förverkligas varenda illusion
och när verkligheten ter sig likadan
kan en pajas nå en samhällsposition.
Jag gav upp Stockholm efter tio år
och drev som en hund genom strömmen utav får
jag sökte rötterna och allt bakom
men till sist är det bara kvinnorna det handlar om.
Dom jag lämnade och dom jag aldrig fick.
när allting rämnade och tiden bara gick,
men det är bättre att den bara har sin gång
än att den stannar och blir för lång.
Som den slutligen gör i alla fall
hur man än försöker streta emot.
Det skiftar mellan uppgång och förfall
men mot kärlek har det aldrig funnits bot.
Nej livet rusar genom våra liv
som en vårflod utan alternativ
och man kämpar för att barnen skall ta vid
själv ska jag sörja för att lämna in i tid.